Idag for vi elevhemsbarn till Norrbyskär. Det var tråkigt att vår älskade Ronja inte kunde följa med, men vi hade kul vi som var där. Fyra meter upp i luften vinglade vi omkring och skrek och svor lite då och då (jag gjorde det iaf). Ett gäng med tolvårigar stod och betraktade oss. De verkade först stöttande och hejade på oss, men sedan började de bli kaxiga. Deras oförskämdheter var dock inget problem då jag fått talets gåva och snabbt kunde kontra med uttalanden av mycket högre klass;)

Sen använde Oskar sin kreativitet till att måla mitt ansikte gult när ett maskroskrig utbröt. Efter att vi utkämpat detta slag, där jag med sorg måste säga att killarna nog klarade sig bättre än vi tjejer, kollade vi in diverse andra underhållande saker. Rutschkanor var en av de sakerna. Tänk att vissa saker blir man aldrig för stor för. Vi avslutade med en tur med ett sött litet tåg innan vi åter klev på färjan som tog oss tillbaka till fastlandet.

Även om pojkarna gjorde sitt bästa för att retas hela dagen så var det nog en av de bästa dagar jag upplevt detta år. Den där castingen jag missade känns helt oviktig och är som bortblåst ur min hjärna.

Nu kan ju inte det roliga fortsätta i all evighet... För bara ett tag sedan låste pojkarna sina rum, gav nyckeln till Anna och sa farväl. Hela dagen har jag gått och sagt till dem att det ska bli så skönt med ett sommarlov efter att ha bott med dem så länge. När det sen blev dags att säga hejdå var det inte alls kul.

Det kommer bli så tomt utan dem...